Natalie Reuterberg

Jag gav verkligen hösten en chans igår! Länge har jag klagat över att höst och vinter inte är något för mig och precis just därför vill jag lämna detta långa om inte långtråkiga land för något som inte har dessa årstider som får mig på detta mycket sura vis humör.
 I Malmö över helgen som sagt i förra inlägget och igår gjorde jag inte mycket mer än tittade på tv liggandes i sängen, städade ju iofs Romeos rum, vilket jag vill ha cred för. Mannen jobbade från 10-18 och eftersom jag hade lite tråkigt som jag antog att han hade på banken bestämde jag mig för att ge honom ett besök. I Malmö igår var det de hemskaste höstväder man kan tänka sig, kallt, ruskigt, regningt och blåsigt.. allt som jag annars hatar, men som sagt innan sa hade jag bestämt mig för att försöka ändra på detta, varför vet jag inte, kanske för att när jag för denna evigt uttråkade fråga : "Vad ska du göra nu då?", så svarar jag att jag ska fixa körkort och jobb (därmed pengar) och sedan fly landet långt om länge. Så för er som nu läser detta skona mig med den frågan tack, jag är trött på den.
 Iallafall, sängliggandet framför tvn igår gav mig kanske lite skuldkänslor, har absolut ingen aning varför men jag tror att de gjorde det. Jag kände att jag kanske borde njuta lika mycket av dan som alla andra dagar och inte bara ligga i sängen och låta den rulla förbi som jag alltid annars gjort. Jag kanske borde ge Sveriges hemska höstväder en sista chans, vad har jag att förlora? Inget, och en promenad ner till stan och SEB-banken blev det.
 Färden ner till mannens jobb, eller ja promenden, var inte lika mysig och höstigt gosig som jag förväntat mig från sängen, invirad i en tjock halsduk med tjocka strumpor i skorna och bäbisen med bra musik i öronen (ipoden). Det var ett rent helvete om man skulle till att gemföra det med mitt dagdrömmande från sängen. Paraplyet som Eva, Romeos mamma så snällt lånat till mig hade upprorsdag igår och vill inget annat än att vända sig ut och in hela tiden och envisades med att blåsa iväg från mina kalla och nkliga händer hela tiden. Inte bara gjorde det mig arg utan det gjorde mig blöt, och bara halvvägs till min mans jobb var jag påväg att vända om och gå tillbaka till sängen 8-talet gånger. Men det gjorde jag inte, jag hade ju allt bestämt mig för att ge hösten en sista chans och för att vara lite snäll mot hösten så gav jag den en ordentlig chans att återfå eller inte ens det, få min kärlek för första gången.
 Väl framme på banken, arg, blöt och kall, fick jag en kopp varm choklad som verkligen satt där den skulle, men inte ska väl hösten vinna min kärlek bara för att det är himelskt att komma in efter en lång höstpromenad och mysa med en kopp varm choklad, nej nej, om den ska vinna min kärlek så ska den göra det på rätt sätt och inte uttnytja min svaghet för varm choklad eller för choklad över huvud taget.

Så resultatet av denna chans till hösten.. hmm, lätt! Innan när jag svarade på följdfrågan till "jag ska fixa körkort, jobb och sedan fly landet", har jag inte riktigt vetat varför, jag har bara anat att det måsta vara bättre på andra sidan. Men nu efter denna hemska och vidiriga promenad, iofs till det bästa som jag har, mannen, så kan jag ärligt och mycket medvetet säga att jag att jag ogillar sverige, och speciellt dess hemska höstar. That's a fact och jag kommer inte att ge den ännu en chans. Kalla mig tjatig, men just nu vill jag inget annat än att bara springa omkring i mina så mysiga och fina sommarklänningar och veta att hösten aldrig kommer igen. Jag hatar hösten och den hatar mig, hoppas att jag slipper vara fast i sverige till nästa års höst, förhoppningsvis inte, förhoppningsvis långt borta där det är varmt!