Natalie Reuterberg

Somliga dagar känner jag att det är något som saknas, men jag kan inte sätta fingret på vad det är. Jag tror aldrig att jag kommer kunna göra det heller. Det är svårt att försöka hitta förklaringar på saker som inte har några riktiga förklaringar, och detta är något sånt tror jag.
     På sistone har jag haft väldigt många sådana här dagar, tvlivel-dagar kanske jag skulle kunna kalla dom. Dom kan ha en viss del att göra med att jag just nu vill ifrån detta landet snabbt, väldigt snabbt. Att jag är så galen efter förändring och förflytting att jag inte kan uppskatta det jag har här och nu. Mitt liv, har på vissa sätt varit väldigt tufft, men på väldigt många fler sätt helt underbart, och de underbara sakerna lyckas väga över de tuffa. Men så jag känner nu, är konstigt nog, inget som jag gillar att känna. Instängd på något konstigt sätt, oförklarligt såklart eftersom hallå.. det är mig vi snackar om här, och saker som jag vill försöka förklara är ofa just oförklarliga.
     Vad jag vill komma fram till här är att jag igentligen inte borde känna såhär just nu, utan gläjde kanske, eftersom jag är mycket närmare mitt mål nu än vad jag var innan. Nu har jag ett jobb, som jag får gott om pengar av, vilket gör att jag äntligen kan börja planera mina planer och vet att jag har pengarna till att göra det!
     Saken är väl den, att förklaringen till att jag har den här ångesten, om man nu kan kalla det så, är att jag vet att för att komma dit jag vill så kommer det ta sin tid. Jag vill göra allt nu! Med desamma, jag är inte en av alla dom som står ut med att vänta, I'm a Mr. right now! Och nu... så är jag så jävla trött på att sitta här och vänta på att dagen då jag lämnar landet kommer.
     Dessutom känns det som att jag genom att säga/skriva såhär (alltså hur jag känner) sårar alla dom som finns i mitt liv här och nu. Det är ju dom som formar mitt liv till det de är, iallafall delar av det. Det känns som att jag sårar dom genom att säga att jag hatar att vara här och att jag vill härifrån och gärna så snabbt så möjligt. Så nu vill jag bara klargöra att det inte har något som helst med er att göra, detta är pure me. Och att jag är besviken på mig själv för att jag inte tar tag i saker och ting som jag alltid lovat mig själv att göra.

Men när allt kommer omkring så tror jag att detta som många andra saker i mitt liv, är en period jag har, den kommer att gå över så fort jag får något bokat eller bestämmt. Jag är en sådan person, jag vill ha något framför mig, och dum känner jag min nu som sitter här och klagar över att jag vill uppleva världen och att jag vill härifrån.
     Som Viveka säker sitter och tänker när hon läser detta.. " Herregud lilla vän, du har ju hela livet framför dig!" och jag vet att jag har det, men alla har väl sina personliga kriser, so don't blame me ;) Alla dörrar är öppna, men vad jag behöver just nu är att bestämma mig för vilken dörr det är dags att gå igenom, planera lite liksom. Som en av de kloka männen i mitt liv en gång sa " Det löser sig, det gör det alltid " - Timbuktu, poet of the day!

Jag tror att mitt nya liv = Jobba på natten och sova på dagen och ibland tvärtom och dessutom få tid till alla som vill få tid har drivit mig lite till galenskap, haha jaa om ni inte redan visste det innan detta inlägget så har ni säkert förstått de nu! Och jag måste erkänna att jag faktiskt är lite glad för det, jag tror att detta kommer pusha mig lite extra, och en push just nu är vad jag verkligen behöver!

Ibland är lite frustration det bästa som kan hända, iallafall för mig. Det löser sig, de gör det alltid!